Mötte Mickis i centrum för att handla lite gott till kvällen.
Vi skulle mysa framför Melodifestivalen, som för övrigt var kasst.
Programledarna sög, och artisterna var dåliga. (Utom Salem, min fästman.)

Efteråt följde jag Mickis till bussen som skulle gå 22.12.
Det visade sig dock att den inte gick förrän 22.42, så där satt vi.
När jag sedan gått hem igen kom jag på att jag inte hade någon dörrnyckel.
Där stod jag och bankade på dörren, ty vår dörrklocka är trasig.
När ingen öppnade tog jag upp mobilen och ringde mamma, trodde jag.
Jag hamnade i Mickis lur.

Mickis: Hallå.
Jag: Vart är ni!?
Mickis: Va?
Jag: Vart fan är ni?
Mickis: Du har ringt till mig.
Paus..
Jag: Jaha! Det stod mamma på telefonen när jag ringde.
Fnissande.

När jag sedan ringt både till mamma och till Johan flera gånger,
men inte fått något svar, gick jag runt husknuten och bankade på deras sovrumsfönster.
Då satte hunden igång att skälla, men det hördes inget annat.
Då klampade jag runt till baksidan och började banka på altandörren.
Innanför såg jag hunden som fortfarande skällde genom rutan, men annars var det helt mörkt.
Efter en stund öppnar min mamma altandörren iklädd morgonrock, och tittar förvånat på mig.

Jag: Schysst att man blir insläppt.
Mamma mummlar någonting, jag minns inte riktigt vad.


Så kan det gå.